Där vi bor nu finns massvis av barn, under oss ligger dessutom ett dagis så på innergården är det lek på heltid. Först på kvällen blir det lugnt. Då ligger spadar, sparkcyklar och plastbilar kvar på marken, som tomma flaskor efter en fest. Åt andra hållet, ut mot gatan, ligger en stor kyrkogård. Vi skojar ibland om att livet börjar och slutar här, där dagiset och kyrkogården nästan snuddar vid varandra. En trappa upp, på mittenvåningen, bor vi med möjlighet att överblicka det hela. Vi som är mitt i livet.

Idag skulle det bli kalas på innergården. Födelsedagsbarnet hade prickat in just den dag då våren tog fart på allvar, första dagen utan jacka. Men ännu var gården närapå tom och ingen kunde veta att där skulle ställas till kalas en vanlig onsdag. Bland de ännu odukade borden stod en man med gråvitt hår och såg sig omkring. Han var inte förvirrad, han var koncentrerad.

Det var en farfar eller morfar som stod där och det var hans uppgift att se till att det blev kalas. Med bara lite stela rörelser hängde han vimplar mellan träden och baxade fram en grill på vilken kalasmåltiden skulle lagas. Snart var också borden dukade med färgglada servetter och när de första gästerna började samlas inne på gården gjorde farfar’n – eller morfar’n – några övningspanoreringar med sin videokamera. Det var uppenbart att den stannade vid den plats där födelsedagsbarnet skulle sitta. Allt var perfekt, kalaset kunde börja.

Mannen med det gråvita håret hade full koll, han såg avspänd ut och rördesig vant vid sin plats vid grillen. Kring borden trivdes gästerna. Han hade möjlighet att överblicka det hela, som om han vore mitt i livet. Idag erbjöd ingen honom sin sittplats, frågade om hans krämpor eller pratade högt i hans öra. Hans leende blick mötte det födelsedagsfirande barnbarnets förväntansfulla ögon och han sträckte armarna rakt upp och frågade högt: ”Vem vill ha mer korv!?”

Min Mormor. Fotad av Lovisa Grönlund.

Jag vet inte hur det är att vara gammal och mina minnen från dagisåldern är sporadiska, suddiga och säkerligen förvrängda av åren som gått sedan dess. Jag är så upptagen med att vara Anton, att med full fart rusa mot mina mål och drömmar.

Jag tänker ibland att äldre människor redan gjort den resan. Kanske nådde de ända fram eller så fann de en fin plats längs vägen att slå sig ned på.

Sedan, när jag från mitt fönster ser på barnkalaset slår det mig att vi är lika. Dagisbarnen, mor- och farföräldrarna och jag. Kanske behövs ingen kontrast mellan gammal och ung. Kanske måste vi bara få varandra att känna sig som den med överblick, den som behövs eller den som vet något den andre undrar.

Det är möjligt när gammal möter ung. För på något sätt är vi alla, alltid, mitt i livet.

Ska vi äta brunch?

Lägenheten är i största laget för bara en person. Den har dessutom en stor balkong som han väldigt sällan använder. Det hänger lite träningskläder på tork där, han springer ibland. En mil typ, kanske två gånger i veckan. Inne i lägenheten är väggarna lagom vita, där...
Read More

Hur är det, egentligen?

Sommarsemester och tid att tänka. Skönt. Det behöver inte vara stora saker som att rädda eller fälla en regering, det kan vara annat också, funderingar på hur det egentligen ligger till. Jag tänker mycket på sånt och kallar den typen av frågor för egentligen-frågor....
Read More

Det går inte att förändra världen utan att få ovänner

Företagen har blivit så snälla på senaste tiden. Fått vettiga värderingar och allt. Mindre kött på tallriken, tjejer med muskler killar i rosa koftor. Syftesdriven reklam har det kommit att kallas och det är den hetaste trenden. Heja heja! Tillsammans kan vi bryta...
Read More

Men gör nåt då!

Det känns som att det går åt skogen med alltihop. Miljön och världsekonomi, handelsavtalen och den så kallade Freden. Inte ens Zlatan är bra längre och dåren Donald ska flytta in i Vita Huset. Hur kunde vi hamna här? Inte ens genierna och...
Read More

Rymdpromenad på Götgatan

Jag är i rymden. I en sån där stor vit dräkt med klotrund hjälm. På rymdpromenad. I dräkten är det lagom varmt och tryggt, jag ser hur mina andetag bildar små fläckar av imma på visiret som bara är några centimeter framför mitt ansikte. Utanför...
Read More